Nu är jag lessen igen..

Satt och tittade runt och klickade in mig på en väns facebook-sida. Eller, till minne av-sida och börjar förstås att gråta.

För snart ett år sedan omkom min nära väns lillasyster, som även var min vän. Det kom som en chock för alla. Jag kommer ihåg exakt allt om hur jag fick reda på det. Jag låg i sängen i min gamla lägenhet, jag började inte jobba förrän halv ett när jag fick sms:et. Det kändes så konstigt och jag kände inga känslor alls,det hade inte hänt, förrän jag kom till jobbet. Jag är inte en sån person som gråter inför folk om jag kan undvika det, jag gillar det inte. Men ja, mitt på golvet, mitt bland alla börjar jag storgråta, det var först när jag sa det högt,när jag skulle berätta för Frida som det hann ikapp. Jag kunde inte andas, det kändes som om någon hade fyllt min hals med bomull och ingen luft kom igenom. Jag kunde inte tänka, det var bara vitt flimmer i mitt huvud. Jag brydde mig inte att nån såg, de fick tycka och tänka bäst de ville.
Inschasad i ett litet rum blev jag av min chef, hon var förstås orolig och undrade vad som hade hänt, det tog tjugo minuter för mig att hicka fram de dåliga nyheterna, sen kände jag mig tom. Slutade gråta och gick tillbaka till jobbet. Ett samtal fick jag ta den dagen, det var inget bra samtal. Jag var inte på humör för gnälliga människor och råkade väl säga en eller två dumma saker, fick göra administrativa saker resten av dagen.
Timmarna tickade förbi, jag fortfarande tom. Jag såg att folk tittade på mig, som om de ville säga "Jag är ledsen". Men det var inte synd om mig, inte jobbigast för mig. Kunde inte hålla mig, måste få veta om det verkligen är sant och loggar in på facebook, ser gruppen. Till minne av min vän. Börjar storgråta igen, inschasad i ett litet rum igen. Gråter ett tag, blir tom igen. Måste höra av mig till min vän, systern till min nu avlidna vän. Vad säger man? Vad vill de höra? Bestämde mig för att detta var fel dag att ringa, skickar ett sms. Jag beklagar sorgen. Det var allt jag fick fram, men det kanske räckte? Jag vet inte, ville inte fråga.
På något vis gick timmarna och det var dags att gå hem, det ville jag inte. Förmodligen enda dagen nånsin som jag inte ville gå hem från jobbet. Jag var ju tom, vad skulle jag göra för att timmarna skulle gå? Min sambo (som var särbo då) mötte mig utanför jobbet. Gick hem i tystnad,pratade lite om henne när vi kom hem. Ville inte kramas, ville inte röra vid någon. Han somnade, inte jag, jag låg i mörkret och stirrade i taket. Hela natten. Det blev många sådana nätter, max två timmars sömn. Så gick jag runt länge. Kommer inte ihåg om det var dagar, veckor eller månader, men jag kunde inte sova. Nu förstår jag inte hur jag kunde få vardagen att fungera med jobb och allt utan sömn, men det gick på något vis. När de ville att jag skulle ta sömntabletter för att sova blev jag arg. På mig själv. Har jag rätt att vara sånhär? En icke-fungerande människa som bara går runt? Nä det tycker jag inte.
Hennes familj har rätt att må så, att inte fungera och bara vara, inte jag. Hennes allra närmaste har rätt att vara så, inte jag. På nåt sätt lyckades jag börja sova igen och sakta men säkert blev allt " som vanligt" igen. För mig. Men inte för hennes syster, det kommer aldrig att bli som vanligt för henne. Jag får ont i magen när jag tänkter på hur hon känner sig. Hon har upplevt min värsta mardröm. Hur går man vidare? Jag vet inte, jag hoppas att jag aldrig måste uppleva detta och hitta ett svar på frågan. Jag kan inte ens tänka mig hur hon mår, när jag mår såhär.

Nu har jag egentligen delat med mig för mycket, jag borde radera hela inlägget. Vill egentligen inte att nån ska läsa, men jag är nog lite självisk, det känns som om smärtan släpper när det läggs fram. När fler kan läsa detta. Ni får klara er utan detaljer och namn, ni får inte veta något om begravningen eller sådant. Det är inte min information att dela, bara mina känslor är det. Fråga inte, jag vill inte svara, jag vet inte ens om jag vet något. Det gör inget, för jag ska sova nu. Stänga av i några timmar. Godnatt