Är det inte bra underligt?

Ibland tycker jag att min lägenhet är den finsate lilla lägenheten i hela världen, jag vill ta den med mig när jag kommer så långt att jag byter stad, jag vill inte gå utanför dörren, jag vill bara sitta på golvet framför spegeln och njuta av mitt ställe. Jag vill dansa som en dåre och sjunga som en tokig. Min enda plats där jag kan göra vad jag vill, vara vem jag vill och må precis hur jag vill. Jag älskar den, den är som min bästa vän.

Sen kommer de dagar då jag tycker att allt är fel med mitt lilla ställe, planlösningen är konstig, möblerna passar inte in och jag vill absolut inte vara hemma. Tack och lov är dessa dagar ovanliga. Jag trivs allt som oftast som fisken i vattnet här hemma!

Idag är en såndär dag då min lägenhet duger. Den är inte fin, inte ful. Bara okej. Helt vanlig. Jag trivs, jag mår fortfarande bra i den. Men jag dansar inte av glädje att den är min. Den duger!

Bilden gör den inte rättvis, men den duger.